Hur främjar fredsrörelsen fred och mänskliga rättigheter?

Text: Timo Virtala
Översättning: Ulf Särs

Jag svarar på frågan hur fredsrörelsen främjar fred och mänskliga rättigheter ur tre synvinklar. Först talar jag om fredsrörelsernas roll för att hålla hoppet levande. Därefter funderar jag på vad som har gått fel i fredsorganisationernas kommunikation. Slutligen ger jag några exempel på fredsrörelsernas verksamhet i praktiken.

Att hålla hoppet levande

Apatin är det största hotet mot freden och de mänskliga rättigheterna. Om människorna inte tror sig kunna förebygga krig, minska fattigdomen och begränsa människohandeln är kampen förlorad redan på de startmetrarna.

Ur en synvinkel har de människor som fallit i apati rätt: en enskild människas påverkningsmöjligheter i mänsklighetens stora frågor är obefintliga. Paradoxalt nog är det också tvärtom: den enskilda människans insats är avgörande för att få till stånd förändringar.

Det är lättare att förstå saken om man jämför med demokratiska val, där samma paradox upprepas. Om vi ser till exempel på valresultatet från andra omgången i det senaste presidentvalet i Finland kan vi konstatera, att just ditt röstningsbeteende inte hade någon betydelse med tanke på slutresultatet av valet. Resultatet hade varit detsamma, också om du hade röstat på annat sätt. Å andra sidan är det ett obestridligt faktum att just de enskilda människornas röster, och ingenting annat, avgjorde valet.

En sanning, två synvinklar. Ur den senare synvinkeln är fredsaktivism och människorättsaktivism det viktigaste man kan tänka sig. Just de håller hoppet om en bättre framtid för mänskligheten levande.

Under slaveriets tid var det många människor som betraktade slaverisystemet som beklagligt, omänskligt och moraliskt oriktigt, men som inte trodde det var realistiskt att avskaffa det. Sådana människor fanns det också på kolonialismens, de offentliga avrättningarnas och dödsdomarnas tid.

Men det fanns också sådana som trodde på att en förändring var möjlig. Mänsklighetens moraliska utveckling genom årtusendena har skett uttryckligen tack vara sådana människors aktivitet som tror på enskilda människors påverkningsmöjligheter också i svindlande stora frågor.

Mahatma Gandhi uttryckte saken såhär: det som du gör har ingen betydelse. Ändå är det ytterst viktigt att du gör det.

Fel i kommunikationen

Å andra sidan måste man erkänna att något har gott totalt fel i fredsorganisationernas kommunikation. De har på sin sida tänkare från Jesus till Einstein, från Gandhi till John Lennon och från Buddha till Charlie Chaplin, men ändå uppfattas pacifismen som ett underligt, ibland till och med farligt marginalfenomen.

Problemet torde delvis bero på fredsrörelsernas kommunikationsarbete, men också på hur man definierar nyckelbegreppen. Enligt en finsk grundordbok är pacifism det samma som fredsidén, och fredsidén igen definieras som ”en strävan att undvika krig och främja fredlig samlevnad mellan folken”.

De flesta engelskspråkiga ordböcker som finns på Internet, inklusive Encyclopedia Britannica, definierar pacifism som ett övergripande begrepp som omfattar många olika idériktningar som motsätter sig krig.

Som en av dessa riktningar ser man den absoluta pacifismen, som tar avstånd från våld under alla omständigheter. Som motpol till den ställs den relativa pacifismen, vars anhängare väljer vilka krig och vilket våld som är berättigat och vilka inte.

Två av sju ordböcker definierar all pacifism som absolut pacifism. Pacifism innebär enligt dem att man entydigt motsätter sig alla krig och allt våld.

Båda dessa ytterlighetsdefinitioner ”pacifism är en strävan att undvika krig” och ”pacifism är att motsätta sig allt våld” är på sitt sätt problematiska. Den första därför att nästan alla är pacifister enligt den och den senare därför att knappast någon är pacifist enligt den.

Man har grundat arméer och ökat upprustningen med motiveringen att undvika krig. Om vi definierar alla som försöker undvika krig som pacifister måste vi räkna med också sådana som idag betraktar sig som motståndare till pacifism.

Om vi igen definierar pacifismen endast som absolut pacifism måste vi utesluta många av dem som idag betraktar sig som pacifister. Ingetdera alternativet är ändamålsenligt.

Att arbeta för fred

Ordet pacifism har sitt ursprung i de latinska orden paci- (pax) det vill säga fred och –ficus som betyder att göra. Ur den synvinkeln skulle fedsarbetare vara en bättre motsvarighet till pacifist än det vanliga ”anhängare av fredsidén”. Det skulle betona att man gör något konkret, inte bara att man motsätter sig krig.

Genom att betona handling i stället för att man motsätter sig krig löser vi samtidigt frågan, vilka vi borde kalla pacifister och vilka inte. En pacifist är då en person som aktivt verkar för att främja fredens sak.

Så definierad är pacifismen inte en radikal idé, och inte heller på något sätt en idealistisk, verklighetsfrämmande världsåskådning. Att arbeta för att minska våldet och förebygga krig är inte mera radikalt eller idealistiskt än det medicinska arbetet mot sjukdomar.

På samma sätt som sjukdomarna kommer också våldet – både mellan individer och grupper – alltid att finnas, och just därför bör man oavbrutet bedriva förebyggande arbete. Varje generation måste lära sig icke-våld på nytt.

Fredsarbete i praktiken

I praktiken försöker fredsorganisationerna främja fred och mänskliga rättigheter genom att arrangera seminarier, marscher och demonstrationer, ge ut tidskrifter och böcker, lobba politiker, dela ut flygblad, mötas, sammanföra och utmana människor att tänka, diskutera och handla.

Av de organisationer jag representerar har Finlands kristliga fredsrörelse som ändamål att i ekumenisk anda väcka och upprätthålla ett på den kristna tron grundat ansvar och arbete för fred och rättvisa. Fredsarbetet syftar inte bara till att hindra krig utan också till att begränsa användningen av våld på alla livsområden.

Lovisa fredsforum igen är en mötesplats för olika människor, idéer, kulturer och religioner. Målet är att med hjälp av samvaro, samtal och konst lindra mänsklighetens rädslor, utveckla konfliktlösningsmetoder och ge människor glädje i livet. Evenemanget ordnas varje år i anslutning till Hiroshimadagen 6.8.

En av fredsorganisationernas viktigaste uppgifter är att öka fredsforskningen. Stora politiska förändringar i världen har åstadkommits med fredliga medel och det vore mycket viktigt att man skulle studera dessa händelser mera och ta lärdom av dem.

Några sådana förändringar är Norges självständighet, Ålandsfrågan, Indiens självständighet, människorättskampen i USA, solidaritetsrörelsen i Polen, störtandet av Marcos diktatur i Filippinerna, den sjungande revolutionen i Estland, Berlinmurens fall, apartheids upphörande i Sydafrika och slutet på inbördeskriget i Liberia. Den kanske största förändringen är att Sovjetunionen föll samman relativt fredligt.

Dessa exempel visar hur man med stark politisk vilja, fantasirikedom, visdom och systematisk forskning kan finna alternativ till våldet.

Civil krishantering

Ett koncept som de finländska fredsorganisationerna aktivt har varit med om att utveckla är EU:s civila krishantering. Sedan år 2003 har EU startat femton civila krishanteringsoperationer i elva länder på tre kontinenter. Tio operationer pågår som bäst och cirka 13 000 professionella civila krishanterare står i beredskap inom EU.

EU har sänt poliser, tjänstemän, jurister, gränsbevakare, diplomater, demokratiexperter, mediefolk och företrädare för medborgarorganisationer till världens värsta krishärdar för att hantera, begränsa och förebygga konflikter.

Då kriser bryter ut i framtiden har politikerna inte bara två alternativ att välja mellan – att sända soldater till området eller inte – de har också ett tredje alternativ. De kan sända en utbildad och välutrustad krishanteringsstyrka bestående av väl utbildade och utrustade civila till området i syfte att utan våld påverka de orsaker som ligger bakom konflikterna.

Sammanfattat i en mening är mitt budskap detta: det avgörande för att skapa en bättre värld är inte, om vi finner de ”riktiga” metoderna att avskaffa problemen, utan att vi, var och en på sitt håll – både som individer och som företrädare för olika slags instanser – alltid i alla förhållanden försöker göra vårt bästa.

Timo Virtala är generalsekreterare för Lovisa fredsforum (www.rauhanfoorumi.fi) och viceordförande för Finlands kristliga fredsrörelse (www.kristillinenrauhanliike.fi). Lovisa fredsforum hålls i år 6-8 augusti.

Artikeln bygger på ett anförande hållet vid seminariet Fred och mänskliga rättigheter i Alphöjdens församlingshem i Helsingfors på FN-dagen 24.10.2009, arrangerat av den kyrkliga förnyelserörelsen Kom alla, Finlands kristliga fredsrörelse, Kyrkans Utlandshjälp, Ekumeniska ansvarsveckan, den lutherska kyrkans människorättsarbete, Helsingfors kyrkliga samfällighet samt de finska församlingarna i Alphöjden och Berghäll.

Tämä kirjoitus tullaan julkaisemaan seuraavassa Fredsposten -lehdessä. Suomeksi se löytyy osoitteesta http://www.kristillinenrauhanliike.fi/archives/313

Leave a Reply

Your email address will not be published.